Hultafors Bygdegård

Titel: Bevarad Kvinnokraft
Författare: Barbro Andersson, Inga-Lill Wilhelmsson
Utgivare: Hultafors Bygdegårdsförening
Sidor: 245
ISBN: 978-91-633-9017-3

Efter mycket arbete är nu Hultafors Bygdegårdsförening riktigt glada att kunna presentera boken Bevarad Kvinnokraft av Barbro Andersson och Inga-Lill Wilhelmsson. Stort grattis och grymt jobbat!

Boken finns ännu inte i handeln, köpare ombeds kontakta Barbro eller Inga-Lill eller besöka bygdegården när föreningen har ett arrangemang där.

Nästa tillfället blir den 12:e november mellan 10:00 och 14:00 när föreningen håller öppet hus i samband med firandet av 25-årsjubileumet.

Kontaktuppgifter

Barbro Andersson, telefon 033-295400
Inga-Lill Wilhelmsson, telefon 033-295154

Förord till boken

Orden "Förspilld kvinnokraft" som ofta nämns i lite förnedrande ton i samband med kvinnors sysselsättning, fick oss nästan att gå i taket. Intresset för gamla välsydda broderier har legat oss varmt om hjärtat och många minnen har funnits förknippade med underbara ordspåk och hjärtliga ord, även finurliga ordvändningar som använts på bonader och vävnader. Ordet, bonad kan man översätta till att göra hemmet ombonat och trivsamt. Att det mestadels var kvinnan som stod för broderandet och prydandet av hemmet, samtidigt som allt arbete med barn, skötsel av hemmet och ofta jordbruksarbete skulle utföras. Det är beundransvärt. Hon tog tillvara de stunder som gavs till avkoppling för att brodera, kanske sina tankar och förhoppningar. Drömmen om den röda lilla stugan finns i många varianter, men ingen är den andra helt lik. I början av 1900-talet var det inte så vanligt på landsbygden bland torparkvinnorna att man broderade. Man vävde, stickade och sydde, det ansågs viktigare. Senare efter första kriget tog intresset fart och man kunde också skicka efter från postorderkataloger, man lånade och ritade av från veckotidningar och tog den väv som fanns att tillgå. Garnet var inte alltid färgäkta och vissa blektes helt av solen.
Idén kom upp att vi skulle göra en utställning, och visa den i Hultafors hembygdsgård, den gamla järnvägsstationen, belägen mellan Göteborg och Borås.
I början av 2011 började vi att ta kontakt med vänner och bekanta runt om i bygden och fråga om de hade någon rulle längst in i byrålådan, där de gamla klenoderna kanske fanns bortglömda. Ofta var det precis där de låg. Tanken var att visa endast bonader, men när sedan den ena paradhandduken vackrare än den andra kom fram, kunde vi inte motstå dem, inte heller tidningsväskor, klykväskor, aftonväskor, servettväskor, nattdräktspåsar, tvättpåsar, borstpåsar och skydd för klädhängare. Allt välsytt och väl använt.
Efter några veckor strömmade det in mängder av bonader som vi noggrant antecknade och etiketterade. När dagen för utställningen närmade sig hade vi samlat in över femhundra alster. Samtliga fotograferades, med tanke på att vi kanske skulle göra en egen bok.
Vi hade funderat på hur man skulle presentera och hänga upp allt det vackra. Allt som vi lånat skulle ju visas. Med god hjälp av våra karlar, Ingemar och Lars, och med klädnypor, mattvarp och träribbor lyckades vi fylla tre hela rum i bygdegården från golv till tak samt täcka alla fönster och dörrar.
Vi sorterade de äldsta från början av 1900-talet med gammalstavning, vilket upphörde 1910, och hängde upp tillsammans med sådana som hade en bred bård eller med vävt band. De breda bårderna var ofta överblivet tyg från vaddtäcken som tillverkats, men de hade också den egenheten att de fällde av sig i tvätten eller krympte. En dam berättade att den breda bården var så besvärlig att stryka att hon sprättade bort den och fållade in kanten utan bård. Ofta var bonaden inramad, då tidens tand och solen blekt både tråd och väv så att den blev tunn och skör.
En bonad visar soldater med trekantiga hattar och gevär, med hembygd och kyrka i bakgrunden. "Landstormen", den tidens hemvärn.
Att vara välkommen till hus och hem, kunde man se redan i farstun. Underbara så kallade "bonadsrosor", fanns i alla möjliga kulörer och att Gud beskyddar hemmet, solen må skina och tacka för dag som gått, var vanliga texter man gärna broderade, liksom texter ur den gamla bondepraktikan.
Därefter fick alla röda stugor bak hängbjörkens slöja med liten sjö och flaggan i topp, en särskild plats.
Interiörer vid spisen, vävsolen och katten och den randiga trasmattan fanns i många varianter.
Många vackra väggbonader med den breda bården visar fest och yster dans med kurtis och drömmen om "den rätte".
Ett rum som vi kallade "Jul-rummet", rymde alla slags julbonader och paradhanddukar. Det var helt magiskt att gå in i detta rum, det var en annan värld, fylld med tomtar med klappar, nissar och nassar, julottefärd med granar och snö, julstjärnor, vise män och julkrubba.
I ett mittenrum, som också inrymde en liten kaffeservering, placerade vi alla bonader som passade till ett kök, där frun i huset rumsterade, samt paradhanddukar. Dessa var ofta gjorde med applikationer på vida kjolar av damer med parasoll. Ett stort antal var sydda med blått garn och blå kant. Paradhandduken skulle dölja den handduk som användes och kanske inte gav ett lika fräscht intryck.
I detta rum fick också bonader med barnmotiv plats och kunde bestå av lekande barn och flera varianter av barnbönen: Gud som haver barnen kär, samt skyddsänglar.
Vid 50-60-talet var det populärt att sy och räkna motiv med korsstygn och väven var av linne eller ofta aidaväv som fanns i olika grovlekar. Av den riktigt grova aidaväven sydde man vepor och gungstolsmattor där hela arbetet täcktes med stygn och påminde då om en så kallad flamsk vävnad.
Goda råd kunde man få, som kanske hade en annan innebörd då än nu! Vi fick också låna några fantastiska vävnader som vi gärna visade, dessutom några alster sydda på ylleväv med mycket välkomponerade färgsättningar. Flera blomstertavlor blev vi helt betagna av, så välsydda, en fröjd för ögat!
Under de två dagar som visningen varade kom över 300 personer till vår lilla ort och uppskattningen var stor, det förstod vi. Man gick flera varv genom rummen och vilade med kaffepaus och gick ett varv till.

Tanken med boken är att vi vill visa allt vad vänner och bekanta med förtroende låtit oss låna till utställningen. Vi utesluter text, vi låter bilderna tala för sig själva. Det som är mest slitet har naturligtvis använts mest.

Ett varmt tack till alla som gjort detta möjligt för oss.

Barbor Andersson & Inga-Lill Wilhelmsson